you think you know but you have no idea

Nej, Deep, vi har inte förlovat oss.

Tro mig, då skulle jag inte vara så här seg!

M e n.

Jag har flyttat!

Hit: klicka! Dags att ändra bokmärken you all, jag kommer finnas där från och med nu!

Föreställ er en staty som snart ska avtäckas.

Så är det här just nu.

Snart är det releaseparty och ni är alla inbjudna!

Uppdaterad måndag 11:42

Helvete!

Vi förlorade.

Fan vad arg jag var. Inte riktigt lika arg som i Oslo (då utrustningen åkte in i väggen i omklädningsrummet och förklarar varför snorkeln är ihoptejpad numer) men nästan så arg.

Onödigt.

SM om fem veckor. Hur i h e l v e t e ska det här gå?

Och mensvärk har jag med.

Jag har tagit fram det skrämmande cyklopet.

Vässat naglarna.

Ätit en ordentlig grötfrukost.

Pumpat upp armarna lite extra.

Nu gäller det.

Sista omgången innan SM, damserien. VM hägrar. Jag måste ge allt. Jag kommer ge allt. Jag har inget val. Ska jag bli bäst så ska jag.

Håll tummarna.

Nu har jag gjort det igen.

Ställt för höga krav på mig själv och lämnat mina egna krav. Eller inte lämnat, men inte gjort som jag har sagt att jag ska göra. Som det där med att vila från träningen ibland. Eller det där med att berätta vad som snurrar inne i mig. Inte försöka lösa allting själv. För jag är inte själv längre. Jag har egentligen aldrig varit själv, men velat tro det. Eller vägrat inse, jag vet faktiskt inte.

Iallafall så håller jag som vanligt inte. Jag är inte superwoman. Och nu fick jag en overload igen. För att jag inte vilade från träningen. För att jag inte delade med mig av allt som snurrar i skallen. När ska jag lära mig? Kommer jag någonsin lära mig?

Mardrömmarna är tillbaka, jag höll tydligen D vaken större delen av natten till igår. Jag kommer inget ihåg, bara den mörka obehagskänslan.

Läxan jag fick igår? Jag klarade inte rullbandstestet, ben, huvud och kropp tvärskrek att jag inte skulle göra det, att jag skulle vänta tills jag var mer utvilad, men jag lyssnade inte. Uppvärmningen var inga problem men sen gick det inte. Alls. Killarna säger att det är lugnt, det är inte konstigt med tanke på matcherna i helgen, vila du och gör det när du känner dig redo. Jag själv känner att jag är totalt värdelös, besvikelsen bränner i halsen och trycker upp tårarna i ögonen. Total breakdown och jag nedvärderar mig själv direkt.

Vilade jag sedan? Nej givetvis inte. Då visar jag ju att jag är svag. Så jag tränade på som vanligt, körde styrketräning på fysen men tyckte mest bastun och duschen efteråt var skön. Var tillochmed på väg till träningen men där satte D stop. Inte lätt, fram till att jag inte kunde komma i tid alls ville jag åka och träna. Inte egentligen, men den lilla envisa inne i mig som berättar för mig att jag är svag och mesig och inte alls är världens bästa ville att jag skulle träna. Trots att kroppen gör ont, benen värker och jag får tårar i ögonen bara av att veta att jag måste diska. Inte ens när D var riktigt arg ville jag lyssna ordentligt.

Men jag stannade hemma. Poppade popcorn, tittade på CSI, låg näranära D och jobbade på att slappna av. Jag fick använda mig av all mental energi jag hade kvar för att stanna hemma i soffan.

Idag känner jag mig bättre. Jag har inte sovit så bra, men jag tror inte jag drömde mardrömmar. Kroppen piggnar till desto mer jag stoppar i den. Jag trotsar tankarna om att jag har blivit tjock, kilona jag har gått upp är muskler eftersom jag äter bättre än någonsin, och äter frukost, stor pastalunch, efterrätt med glass. Jag trotsar tankarna om att jag måste göra saker och stannar i sängen hela dagen och läser. Jag trotsar duktigjagklararalltochärintedetminstasvagjaget och börjar bygga upp mig själv igen. Sakta men säkert. Inga måsten. Inga ska. Jo, ett stort ska: jag ska dela med mig till D om vad det är som snurrar runt i min totalt upfuckade hjärna. Så att hon slipper bli stående med ett vrak till Anna och inte veta vad som hände. Det ska jag.

Allt annat får ta sin tid. När jag orkar. I lugn och ro. Jag får gå rullbandstestet när jag känner mig fräschare i kroppen. Jag har uv-rugbyträning imorron igen. Jag är inte tjock. Jag är en bra flickvän. Jag hinner. Allt måste inte hända nu. Vissa saker kan hända sen. Utan att världen går under för att man inte lyckas första gången.

Igår spelade jag match.

Inte med damerna, utan med killarna. Elitserien. Den där alla landslagskillar och världens bästa lag spelar. Och det gick fanimig bra. Mycket bättre än vad jag trodde, och det viktigaste av allt: det var skitkul!

Den här nytändningen behövde jag verkligen, träningen har gått segt på sista tiden. Man hamnar lite för myckt på rutin ibland. Och det är inte alltid så jäkla kul att komma hem framåt elva efter träningen. På kvällen alltså.

Jo alltså.

I samma stund som jag är inne i en svacka med träningen och tycker det mest är tungt och att inget går som jagvill, ja då ringer tränaren och frågar om jag kan spela elitseriematch imorron och givetvis kan jag det och samtidigt som jag blev superglad så blev jag precis sjukt nervös och måste gå på toaletten.

Som en liten guppy bland hajarna. Så kommer jag känna mig.

Okej.

Seriöst alltså.

Det finns två landslag som söker sponsorer. Vi är inte som fotbollskillarna eller Carolina Kluft, men vi är faktiskt bäst i världen och hade tänkt försvara detta (och på damsidan slänga iväg silvret och ta tillbaka guldet). Ni som har varit här ett tag vet om att jag har kämpat för detta VM länge nu, ni har ju en personlig koppling till sporten. (A, erkänn genast!), tänk att ha erat namn på just min vattenflaska. I Italien. När jag sjunger we are the champions. Se, visst lockar det?

Jag är seriös, vi behöver sponsorer. Vi är ett fattigt förbund som drivs mycket på frivillig basis. Vi står för all utrustning själva, transporter och läger. Att få sova på tjocka gympamattor i en varm gymnastiksal är lycka för oss. Att nu åka hela vägen till Bari Italien för att försvara och återta gulden är stort. Riktigt stort. Och dyrt, riktigt dyrt. Där kommer NI in i bilden, för visst vill Ni hjälpa oss dit?

Jaja, kontakta mig om ni vill ha mer information (för det vill ni). Jag räknar med full inkorg när jag kommer tillbaka från stan.

Oh herreminje.

Det var ju ett jävla tjat om det nya systemet. Well.

Hur skulle det se ut om en VMfinal i tex uv-rugby spelades med alla lagen i vattnet samtidigt? Nej minsann. Det blir ju dom bästa som går vidare, jag förstår inte diskussionen känner jag.

Själv är jag gräsänka även denna lördag, så det blir nog popcorn och sedan kanske en film. Utbudet är ju så stort. < ----ironi!> Patetiskt. Jag saknar dr.dk

(hehe, nu åkte precis Jimmy Jansson ut. Jag såg hur han svalde besvikelsen. Jag såg det allt!)

När man kommer hem helt slut efter en helgs läger där ett stort antal blåmärken lagts till kroppens vackra skepnad, då är inte montering av en ingvarkampradmöbel något som står högst av allt på listan av thingsIreallyreallywannadonow.

Men det gick. Hade vi inte båda två varit aptrötta och fnissiga och löjliga med nervtrådarna avklippta uppe i axlarna någonstans hade det nog varit skilsmässa på gång. Men så är inte fallet. Vi är fortfarande tillsammans.

Fullt upp.

Det där med att vara sambo är än så länge väldigt trevligt. Att vakna tillsammans med någon varje dag är ju mysigt, att ha någon att kramas med när man vill är inte heller helt fel. Igår lånades det en bil och gjordes både IKEA och MAXI på samma dag innan vi båda två skulle iväg och jobba, känns som det stora eldprovet, och det gick bra. Bara lite sura miner lite då och då, men allt går att lösa med en puss eller två (eller en flaska vatten)

Nu har jag precis kommit hem från en natt med larm. Det är typiskt, enda natten man vill sova för att vara ordentligt utvilad, då kommer larmen (som inte ens var roliga utan bara onödiga). Trams. Men iallafall, så åker jag på läger nu. I Hultsfred,fin metropol det där. Jag tror att jag aldrig kommer sluta lukta klor helt enkelt. Kul ska det bli iallafall. Och ett läger där jag måste bevisa att jag är VMbäst. Så det hade jag minsann tän göra.

Så nu lyssnar jag på popnonstop från imorse och packar fenor och baddräkter och sockret. Jag kommer nog klara mig alldels utmärkt. Jag är bara lite öm i näsan, tror ni invärtes blåmärken försvinner med Otrivin Menthol?? För rensar det upp ända bak i skallbenet bakom lilla hjärnan bör det ju ta även detta?

har jag blött näsblod för första gången i mitt liv. Jag vill inte säga att det sprutade eller så, men ont, det gjorde det. Och gör fortfarander. Vad jag gjorde? Vi spelade rugby på fysen…..

Det är bara att buga för drottningen

Idag tar det emot att ta på mig sju lager kläder, ta den stora väskan och dessutom hoppa i vattnet en halvtimme innan själva träningen faktiskt börjar. Jag känner mig frusen och seg och väldigt trött.

Och jag har funderat på det där med VM. Jag lägger så sjukt mycket tid på detta. Tränar okristliga tider och massor, satsar stenhårt, sover på golvet på mina lediga helger och spenderar massor av tid i klorerat vatten som sliter på hår och hud. Jag får reda på två veckor innan vilka som kommer att åka till Bari och jag vet om att jag kommer gråta, bli asförbannad om jag inte får åka. Det värsta är att det känns så hopplöst ibland. Att jag redan kan känna besvikelsen i halsgropen. Jag kommer inte klara av att vara glad för dom som får åka, det spelar ingen roll hur bra jag tycker om dom. Jag vill ha den platsen så sjukt mycket.

Och tro mig, det oroar mig att jag redan nu känner hur det kommer att kännas om jag inte tar platsen. Har jag redan gett upp eftersom jag tycker att jag är så dålig just nu? Jag måste verkligen skärpa mig, det kändes bra i måndags och jag kände att jag har utvecklats, nu gäller det bara att visa det dles på träningen här hemma och på lägret nästa helg.

Men usch vad jag i n t e tycker om de här tankarna.

Idioti.

Jag vet ju om att jag är bäst i världen.

Skulle bara sådär snabbt meddela att vi är mycket nöjda med en tredjeplats i Aqualund Cup!

Men hjälp.

Jag har försökt skriva om min helg, kallsuparna, det varma vattnet, allt socker som får magen att braka ihop, målen, tröttheten, mjölksyran, att jag har förbättrats enormt sen sist, all snö som så härligt vräkte ner, hur fint det är att åka tåg genom den småländska skogen, hur gott det är med en härligt vanlig svensson hawaiipizza efter fyra timmar i vattnet, hur gott man faktiskt kan sova på en tjockmadrass i en gympasal, hur många härliga människor jag träffat och hur kul jag har haft.

Men fönstret har stått uppe, jag har slösurfat, pussat på D, ätit fruktsallad, pussat på D, tittat på lite tv, pussat på D, sovit en stund, pussat på D, druckit blåbärssoppa, pussat på D, vädrat badrummet från klor, pussat på D, pratat med lillasyster l.

Ja ungefär så.

Och pussat på D.

Så.

Det går i ett nu, hela tiden.

Men jag börjar med testerna i fredags. De var tuffa. Milt sagt. Men bra, och det var roligt och jag är hyfsat nöjd. Tre timmar låg vi i plurret. Trampade vatten hela tiden medan en kille stod på kanten och sa åt oss vad vi skulle göra. Sen fick vi avvika en och en för att göra andra tester. Så medan vi trampade vatten skulle vi göra x antal kullerbyttor framåt eller bakåt, dyka ner till botten, trampa upp och visa armhålan, sedan bröstet och sist magen, ha armarna rakt upp, längs med kroppen eller vinklade, upp och ner och hit och dit. Fick även hänga på kanten och göra armhävningar till förbannelse. När man kom till de olika stationerna fick man bland annat dyka med blindmask ner till en korg på botten, vänta på signal för att sedan ta med en ring upp, simma 25 m under vattnet, andas i en hink tills det kom ttre knackningar och sen dyka tillbaka. Just det där med att gå upp och andas i en hink och inte få bestämma själv när och hur jag ska dyka stressade mig, jag fick äen inte ner pulsen och hittade inte lugnet på det sista provet och fick ta ett tjuvandetag vilket inte känns bra alls. Men i det stora hela är jag mycket nöjd med min insats, men jag var sjukt trött efteråt, kändes som jag hade blivit överkörd av en ångbåt. Och om jag med min vattenvana var trött, vad var då killarna som aldrig plaskar i bassängen?

Well, so far so good, innan onsdag ska jag få reda på resultatet.

Sen åkte vidå direkt till göteborg för att spela cup. Skitkul, jag hade sett fram emot det och kände att jag var i form. Tydligen inte. Efter första matchen kände jag mig febrig och halsen började göra ont, tryckutjämningen strulade lite, så medan de andra slet andra matchen igenom låg jag i omkl’dningsrummet och sov. Spelade tredje matchen men kände att jag inte orkade ett smack, kändes precis som det gör innan en riktig dunderförkylning bryter ut. Hejsan då. Så det vart inte mer spel för mig, utan jag var coach på kanten och gick på banketten på kvällen. Antingen hade jag virus/bakterien i kroppen som bröt ut eftersom jag inte vilade eller så sa kroppen bara stop, det har varit mycket nu ett tag med träningen. Så jag är faktiskt väldigt duktig och lägger inlite extra vila nu innan jul, kommer inte träna alls när jag åker hem i mellandagarna, och vet ni, det ska faktiskt bli jäkligt skönt!

Så så gick det!

Det är mycket som händer den här veckan. Atta ladda mentalt för alltså.

På fredag är det uttagningstester till att bli räddningsdykare. Det jag verkligenverkligenvillbliharsomstortmålinommittyrke. Jag känner att jag har vattenvana. Men jag ska ju tävla mot 13 killar om två platser. Och jag har börjat bli nervös. Fan också.

Och efter den urladdningen på fredag drar jag mot Göteborg för Felix Cup hela lördagen och sedan bankett på kvällen. Men först och främst tävlingar hela dagen. Jag hoppar i vattnet återigen 07:15 (ninja, visst kommer du och hejjar?), hur laddar man mentalt för att göra något när man fortfarande är i komastadiet?

Nåja, nu laddar jag mer för sömn och Luciamorgon på tv imorgon bitti. Mys innan jobb. Det blir bra det.

Bags are packed.

Maten likaså. Mest socker faktiskt. Och lunch att äta i bilen idag.

Jag är laddad. Läger i metropolen Mullsjö, det kommer göra ont men det kommer vara riktigt riktigt roligt.

Yup.

Jag är laddad. Jag ska till Bari i sommar. Så är det bara.

—————————————————————————————————————
uppdaterad måndag 20/11 15:50

Helgen gick mycket bra. Fick bra feedback och söndagen gick mycket bättre än lördagen då jag hade svårt att få det att stämma. Spelade inte sista timmen, öronen strulade och det gjorde ont att tryckutjämna och jag gör helst ingen bubbla på trumhinnan igen. Nej tack.

Inbjudan till landslagslägret damp p r e c i s ner i mailinboxen.

Oh yes.

Here we go, jag nådde första målet!

Jag dog ju nästan i helgen.

Har bara varit så trött att jag spyr en gång i hela mitt liv, det är verkligen det värsta jag vet. (ja, värre än tandtråd). Jag brukar svimma innan jag spyr. Inte igår.

Då brukar ju normala människor vila.

Men jag ska bli äst i världen.

Så efter att ha ätit precis allt som går att äta konstant i 24 timmar så var jag och tränade idag.

Det gjorde ont.

Som fan.

Men jag har lärt mig massor i helgen så det var det banne mig värt.

Någon som har en voltaren över?

Om man ska åka iväg på läger en hel helg och spela matcher och satsa stenhårt, då bör man inte:

1: vara magsjuk veckan innan och alltså inte äta som man bör
2: jobba natten innan och få larm så man bara sover två timmar ungefär

Så med tanke på förutsättningarna så gick helgen lysande. Jag är rent ut sagt skitnöjd med mig själv, märker att jag har utvecklats massor från sommarlägret och med klubbbytet.

Lördagen bestod av matcher i mixade lag, söndagen bestod av seriespel. Första matchen gick bra, mycket bra, över förväntan bra, vi vann. Andra matchen spenderade jag på toaletten spyendes eller på läktaren halvt avsvimmad, och vi förlorade. Inte bara pga att jag inte spelade, men det hade en del med det att göra.

Så ja, det bör komma ett mail med en inbjudan till landslagslägret any second now.

Jag laddar. Sista träningen idag, i helgen gäller det: match med damerna, läger och ta sig vidare till landslagslägret.

Fokus.

när man har fler blåmärken från innebandyn än uv-rugbyn.

Och ja, the kliakliaklia är tillbaka. Har inte kunnat ta tabletterna när jag jobbat, hade aldrig kommit ur sängen incaseoflarm, så jag har bara smort mig. Ska jobba inatt med men imorron är det back to pillerkoma. Bara det slutar klia liksom!

Igår boxades jag.

Eller boxa och boxa. Det är inte som jag är van, för jag gick på boxercise. Och det spelar ingen roll vad ni säger, det är i n t e samma sak. För på boxningen går man in i en sunkig källarlokal, där män (ja för det mesta män) har svettats in och gett lokalen dess doft i massor med år. Det hänger sandsäckar, en och annan speedball, det finns en ring, golvet kan ha fläckar av blod, folk sitter och lindar händerna, sköljer tandskydd, knyter höga boxarkängor. Det har en stilla atmosfär, man kanske bara hör tschtsch ljuden av någon som slår lätt på en säck, skipskipskipskip från någon som hoppar rep, lite småsnackande, tips från coachen och sen går rondklockan igång. Då är det fullt ös tre minuter, vila en och sen snurrar det så i en timme om inte mer. Att ha en coach skrikande över axeln när man tror att man ska kräkas av trötthet, svetten skapar pölar på golvet och man flåsar som en blåsbälg och tycker att 15 sekunder är sjukt länge.

Så ska det vara på en boxningsträning.

Igår var det mer….mesigt. Fina fräscha lokaler, inte så strukturerad träning, ingen genomgång av slagen, lite för mycket vila och inte alls samma stämning. Ingen rondklocka, inga hopprep, bara en säck, definitivt ingen ring, inget peppande och gör si och gör så. Men visst. För att vara på ett gym ska jag väl vara nöjd, jag blev trött och det var svettigt och det var roligt att slåss igen, så för att variera träningen kommer jag ju gå. Undrar hur länge jag pallar innan jag letar upp den sunkiga källarlokalen igen.

Lite mer stenhård disciplin vill jag ha. Och en coach Janne som skriker åt en att smärta bara är vekhet som ska ut ur kroppen. Det är då jag vet att jag är på rätt plats.

som gör att jag går böjd som en gammal gumma.

Igår kom jag knappt ur sängen och hela dagen gick långsamt och gjorde ont. Jag hade så ont att jag inte kunde simma på kvällen, då är det illa. Jag hoppade nämligen upp ur bassängen efter en halvtimme, för facking Voltarenen hjälpte inte så jag svävade mest runt på moln, och som vi alla vet är det svårt att dyka då.

Idag är det lite bättre. Brutalbänken, jag vet nu varifrån den fått sitt namn.

Det är nu det börjar bli segt.

Det är mörkt.

Det pissregnar.

Jag har ju redan tränat idag.

Klockan är efter åtta på kvällen och jag har hunnit softa ner ordentligt.

Det är CSI på tv.

Och Filip och Fredrik.

Så var det det där.

Bit ihop.

Nu hoppar jag i bassängen. Så sitt ni där i värmen och softa. Please do.

*jagärstarkjagskaklaradethärochmajgadvadjagegentligeninteärsugenidagmenjagskajagska*

Det allra bästa med att börja jobba skift igen är att jag kommer ha tid att ta tag i min träning.

Inte så, men alla ni som jobbar vanligt kontorjobb, fem dagar veckan, hur o r k a r ni träna? Jag gör det inte. Nu har jag iallafall haft hyfsat tuffa dagar och varit aktiv, så det har inte gett mig så fasligt mycket ångest, men det ska ändå bli skönt att komma igång igen.

Visst visst visst, vi har gym och idrottshall på stationen, och jag kommer träna där, men ärligt talat. Gymet är lika gammalt som stationen (dock inte från 1800-talet) och känns inte för stimulerande att gå in i. Visst kommer jag tycka att det är roligt att spela innebandy och så, men eftersom jag aldrig sysslat med såna sporter (innebandy, fotboll, ja ni vet såna där lagsporter man sysslar med när man är 12, jag var hästtjej.) så ger det mig inte jättemycket mer än lite vardagsmotion.

Det bästa jag kan göra är att ge mig ut att springa. Det är det helt klart enklaste och bästa sättet att få upp flåset på, men finns det något tråkigare? Jag verkligen avskyr att springa, det är det jag aldrig kommer göra frivilligt. Jag får blodsmak och svimningskänslor bara jag ser ett par löpardojjor. Annat är det med SamboS, den gamla fotbollsräven som lätt och ledigt springer en mil medan jag dör efter tre kilometer.

Nåja, istället för att gråta och spotta blod ska jag träna det jag tycker är roligt. Annars kan jag ju lika gärna skita i det. Jag kan visserligen tycka om att det är så jobbigt att man har blodsmak i munnen och yrsel och man verkligen känner att kroppen jobbar, men goddammit, då ska det vara rolig träning. Har kollat runt lite på gymmen här i stan och efter provträning och koll av schema och jämförelse med mina fasta träningstider så kom jag fram till Feelgood. Det kanske inte är det billigaste men de har box (som jag vet jag vet inte är samma sak som den klassiska boxning jag har hållit på med men jag ska ge instruktörerna en ärlig chans) och bodypump och bodycombat! Plus ett riktigt fräscht och bra gym och tillgång till massage och vi har vår företagshälsovård där.

Jag är laddad. Nu ska här kommas i VM-form. Så den här förkylningen kommer ju l i t e olägligt om man säger så. Hell.

Jag har spelat match idag.

Med killarna.

Vi vann. Alla matcher med minst sju mål. Alla gjorde mål. Utom jag. Jag suger.

Men jag lärde mig massor. Nu har jag mest ont. Ö v e r a l l t. Och förkylningen jag egentligen fick igår kommer köra över mig som en ångvält inatt. Loveli.

ni har väl inte glömt va??

Att jag ska bli bäst i världen. Spendera två veckor i Italien nästa sommar. Och stå överst på prispallen och sjunga we are the champions?

Just precis.

Ett jätteframsteg i träningen är när nya tränaren tycker man är så duktig att de stoppar i en i vattnet i de tre allsvenska matcher som ska spelas på lördag. Mitt ego är nöjt.

aldrig

aldrig

springa mer i hela mitt liv.

Jag har även tappat en kaviarmacka i sängen. Ni kan ju gissa själva på vilken sida den landade.

stretcha ut mina tre centimeter för korta vader och hoppa i plurret.

Med fenor.

Jag kommer krampa på uppvärmningen.

då pratar vi inte mer om den cupen.

just a second please?

Mitt liv går i 180 just nu.

Jag har inte ens bott i Linköping två veckor och dagarna är så fulla att jag inte hinner med att lära känna staden. Går på skitftet i o k t o b e r, hur kul är det att upptäcka en stad mitt i vintern liksom? Det är skitkul, så det är inte det, men jag hinner inte riktigt med känner jag.

Och nu så åker jag bort hela helgen med. Ska till Oslo och spela cup. Skitkul ska det bli, och jag menar, ni kan ju knappast ha glömt att jag är mussla? Nej jag menar väl. Så ja, om jag inte uppdaterar mer ikväll så måste ni hålla tummarna på lördag!

som jag, har tänkt att bli bäst i världen.

Då fungerar det INTE att missa på såna basic saker som att lägga en passning och ta emot en pass.

För helvete Anna, skärpning.

Annars gick träningen bra.

Men jag ska till Oslo i helgen och spela cup så jag b ö r skärpa mig innan dess. Det blir strafflängder på sånt här trams. 

Jag har bytt klubb nu ju. I måndags var första träningen och jag var ju där. För jag hade ju faktiskt varit i stan hela 24 timmar och haft första dagen på stationen med. Så jag var ju knappast trött. Oh nej.

Inte alls.

Jag trodde jag skulle dö på uppvärmningen. Men jag är ju som jag är. Och dog inte. Såklart.

Och jag kommer trivas alldeles utmärkt med den här klubbens spelstil, den saken är säker.

Men de har minsann inte lika coola bilder! Eller vad säger ni?

Jaja, jag börjar piggna till nu. Jag är inte precis i jobbform men jag kan iallafall stå upp nu. Och har fått i mig mat, men jag mår fortfarande kasst. Och det är inte första dagen på mensen, då jag brukar dö annars, utan typ pms ont, betyder då detta att jag kommer få ont i magen som vanligt den dag mensen faktiskt kommer? Då kommer jag ju skjuta mig….

Fick en uvrugby film av en lagkamrat efter att de var i sevilla och spelade och samtidigt hittade jag en länk till uv-rugby i Australien. De spelar inte där, överhuvudtaget trodde jag, men jag hade fel. Liiiite mesigt dock. Faktiskt v ä l d i g t mesigt att spela med utrustning…..

Min kropp är mitt tempel. Visst är det någon känd som har sagt det? Iallafall kan jag säga att min kropp är misshandlad. Har inte tyckt att det var så farligt i helgen, jag har haft ont och är mör, men har varit lite förvånad över att det inte ser så farligt ut, som det gör när jag har varit på damläger. Jag såg värre ut efter SM, och då var det bara tre matcher. Nu har det varit fyra dagar.

Men när jag kom ur duschen imorse (nåja, framåt dan) och tittade mig i spegeln insåg jag att jag fått en del smällar. En vacker blåtira, greppmärken på armarna, andra stora blåmärken här och var på kroppen. Tillsammans med en del rivmärken och småsår på händerna känner jag att jag är oerhört vacker just nu.  

Men när jag satt hos tatueraren idag gick det mycket bättre än de senaste gångerna. Ingen tunnelkänsla alls, och ja visst gjorde vissa saker mer ont än andra, men inte alls så plågsamt som det har varit innan. Så note to myself: se till att vara misshandlad innan så orkar kroppen inte mer och ignorerar smärtan av nålen.

Så ja, tattueringen är klar för den här gången. Jag är skitnöjd, den är apsnygg!

Nu var det det där med packningen som är kvar. På fredag åker jag ju.  

att bli bäst i världen.

Jag är tillbaka. Blåslagen men nöjd med min helg. Nu ska jag äta och sova och ladda vidare, nästa läger är om tre veckor.

Så.

Då är det dags. Nu börjar egentligen vägen mot VM nästa sommar på riktigt. Vissa kanske säger lägret jag ska på i början av september, men jag räknar nog det fyradagarsläger jag ska på nu i helgen.  

Det kommer bli ett långt år med mycket träning. Helt sjukt mycket träning egentligen. Jag har massor att träna på, jag har faktiskt inte tränat seriöst särskilt länge men har kommit långt ändå. Jag vet att jag är starkare än de flesta och att jag kommer komma långt på min envishet. Jag har bestämt mig, jag ska ta en plats som back, så är det bara. Jag är medveten om mina svagheter men kommer fokusera på mina styrkor och jobba på att svegheterna ska försvinna.

Jag tror att det handlar mycket om vilka som kommer satsa. Kommer en del av de gamla rävarna tillbaka eftersom det faktiskt är dags för VM så kommer det bli riktigt tufft, väljer de att inte satsa kan det bli lättare. Men jag har verkligen en utmaning att ta tag i.

Så ja. I fyra dagar är jag under ytan, tre pass om dagen, ett landpass och två vattenpass. Jag kommer hem som ett blåmärke på söndag igen. 

Maj gad.

Ångesten över förlorad träning är idag stor. Jag följde inte med och löptränade men tog mig in i bastun (eller, ja gymet, men det avr så varmt så jag trodde jag gick fel) Tänkte jag skulle börja lungt med rullbandstestet så på med luftpaketet på ryggen och börja knata. Efetr uppvärmningen på två minuter svettades jag så jag avr rädd att halka, efter fyra minuter ville jag bara dö och när det var klart efter åtta ville jag bara lägga ner allt och äta chips och väga 400 kg, det är liksom lättare!

Men icke. Jag tränade vidare. Rygg, armar, axlar och mage. Det var tungt, det tog emot, jag kommer dö, men om jag om ett år ska vara i Italien och spela VM är det bara att bita ihop, inse att jag är frisk och börja träna seriöst igen. Äckligt röda staplar i träningsdagboken. Men hjälp liksom. Att komma över 1000 minuter i månaden igen kommer bli kämpigt. Men det ska gå.

*pust*

ett och två, upp på tå.

som jag inte har gjort seriöst sen ja….innan midsommar? Två veckor innan midsommar gjorde jag testerna för landslaget, sen blev jag sjuk. Först halsflussvarianten som däckade mig totalt och tog ett tag att återhämta mig ifrån och sen åker jag på värsta förkylningen med halsont.

Illa.

Meningen är att jag ska ta en plats i landslaget, att då inte kunna hålla igång träningen ger ångest. Plus att det kommer ett träningsläger i augusti som kommer döda mig. For real, jag kommer inte komma ihåg hur man håller andan. Min kropp kommer inte komma ihåg det. Men som det känns så kommer jag komma igång med träningen riktigt ordentligt när jag börjar uppe i Linköping, men å andra sidan är det i slutet av augusti och jag är inte pigg alls på att ta paus i åtta veckor.

Så förutom ångesten över att jag inte håller igång för jobbet eller för satsningen har jag ångest över att kroppen börjar bli slapp. Jag känner mig pluffisg och tjock och är inte det minsta nöjd just nu kan jag säga. Jag är nöjd med att jag har kommit i balans med maten dock och äter bra och ordentligt, men jag får mer ångest när jag inte gör av med det jag stoppar i mig. Jävla skit.

Jag vill bli frisk nu! *ångest* 

Hjälp.

Jo det var jobbigt. Tre delar. Jag är nöjd med två. Uthållighetstestet behöver jag öva lite teknik på. Smidighetstestet. Well. Jag är 183 facking centimeter lång. Att svänga runt min långa kropp runt pluttar på botten är ju stört omöjligt. Så den får jag väl….eh…leva med. Den jag inte är nöjd med är den första delen, jag fick mjölksyra efter 75 meter. Då var det 125 kvar. Under vattnet. Det gjorde bara ont de tre sista längderna.

Det blir till att övaövaöva. Verkligen. Pust.  

Nu smäller det snart. Ska bara packa väskan sen ska jag ta tåget till Malmö för att simma testerna. Bara simtester, som tur är med fenor, annars hade jag drunknat. Det är för landslaget. Satsar man måste man göra dom och meningen är att man bara ska tävla mot sig själv. My ass att det funkar så! Jag kommer tävla mot S, det var ju hon som tog "min" plats sist, och jag ska inte låta henne ta den igen. Jaja. Resultatet idag ska jag ha för att jämföra resultaten (mot mig själv….hmmm) när vi gör testerna i höst igen. Meningen är ju att man ska bli bättre.

Jag kommer ju avlida. Jag har knappt vatt i vattnet och gjort en seriös träning sen SM, formen är inte i topp just nu, det är ju s o m m a r! Cam an liksom. Så ligg ni där i era bikinisar och bli bruna, gör det.

det var 18 grader när jag lämnade jobb. Nu är det 24, vad det är på min balkong vet jag inte ens om jag vill veta.

Men jag har nu smort in mig i solskyddfaktor facking 15 och 25 och ska nu gå ut i solen.

Sen åker jag och gör simtesterna för landslaget. I will die. Eller svimma. 

Om jag lever hör jag av mig ikväll. Det är alltså inte säkert. 

Yup.

Nu har jag tänkt och planerat min sommarträning.

Jag jobbar minst två dygn i veckan (eller ska jag säga max?) och då tränar vi. Alltid, det ingår liksom. Fotboll eller styrketräning blir det då, när bassängen öppnar blir det två pass dom dagarna eftersom vi kommer simma på morgonen. Iallafall de dagar jag jobbar. Då ska det simmas! Jag tänker fokusera på styrketräningen dock eftersom jag inte har ett gymkort just nu.

Sen ska jag träna uv-rugby en gång i veckan, torsdagar och simma själv en gång. Nya fenor måste simmas in. Plus att jag måste ut och springa, minst en gång i veckan.

Så ja, den här veckan borde se ut såhär:

 Måndag: simning

Tisdag: vila

Onsdag: styrketräning/fotboll 

Torsdag: fotboll+uv-rugby (vi har både och ju)

Fredag: vila

Lördag: fotboll/styrketräning 

Söndag: löpning

Jo det kan ju funka. Två vilodagar per vecka, sen blir varje vecka olika beroende på hur jag jobbar helt enkelt.

Suck. Nu ska jag bara genomföra det. VM. Det är det jag måste tänka på. Det är det slutgiltiga målet. Först ett träningsläger i augusti, sen flytten med ny station och nya träningar och ny klubb som kommer göra träningshösten spännande med.

Men jag har ju hittat min motivation iallafall, det är ju alltid bra. 

Idag var det dags.

Det är inte såå mycket pollen ute, och det var dags att ta sig i kragen och börja träna igen. Träningsdagboken har sett patetisk ut och jag kommer under 1000 minuter i månaden nu, det är i n t e bra. (ja, det är mitt mål, minst 1000 minuter i månaden, hittills har jag legat runt en 1500, och jag har vilat länge nog nu)

Så jag snörade på mig löpardojjorna, pulsklockan dammades av och sen sprang jag en runda. Joggade. Lunkade. Gick. Kravlade.

jagvillintejagkräksfyfanvadjobbigtochuschvadjaghardåligkondition var som ett mantra. H e l a vändan.

Fy fan vad det är jobbigt. Jag måste fokusera om jag ska ta mig ut fler gånger i sommar. För det måste jag. För min landkondition är under all kritik. Eller, det beror på vad det är, men att springa liksom. Det bör man klara av.

Men att 5 km skulle vara så långt, det hade jag glömt.

Nu: dusch, sen maaaat sen ska här planeras in sommarträning….. 

Jag har ju tester i simning på söndag!

För landslaget. Jag kommer dö.

Sen SM har jag ju knappt tränat.

Åååh, där kom prestationsångesten som ett brev på posten!

Fack. 

Oh jag är riktigt het nu.

Bränt mig i solen, fräknarna exploderar….innan var jag lerig och lätt blåslagen och genomsvettig efter fotbollen. Nu är jag nyduschad, luktar sol och ska laga mat.

Jo det är ett tufft jobb jag har.

Really.

Och snart är det fotboll med. They better shape up. Jag säger bara det. Ska jag ägna en fredagkväll åt att se dom springa runt får de banne mig spela rolig boll!

Jag har övat rökdykning och så innan. Gjort riktigt varma insatser på skolan, jag har släckte en del bränder när jag jobbat faktiskt, bland annat en villabrand och någon bilbrand. Men jag har inte varit rökdykare. Suttit i brandbilen och varit rökdykartvåa. Så det var faktiskt pretty intense.

Larmet kom precis när jag kom ur duschen, efter enochenhalvtimmes fotboll (där jag var med de gamla och vi faktiskt regerade över de yngre) och jag redan var bottenhungrig eftersom jag då inte ätit sen lunch. (Illa, jag vet, ingen behöver skälla på mig för det tacksåhemsktmycket!). Men så är det ju. Larmet kommer ju när som helst.

Idag är jag….inte trött i kroppen på samma sätt som jag är efter  matcher eller intensiva träningar, utan mer bara sovtrött. Tror jag gjorde rätt som tryckte i mig sjukt stora pastaköttfärsåsportionen igår när jag äntligen fick mat och att jag har sovit bra inatt och lite nu när jag kom hem. Eller en hel del nu när jag kom hem. Så det är ett bra kvitto på att all träning ger resultat. Jag måste fortsätta hålla den här nivån och se till att få i mig mat ordentligt om dagarna, för tänk om det hänt en av de dagar jag ätit skitkasst. Då hade jag ju aldrig pallat om något mer hade hänt. Verkligen inte. Bra insikt faktiskt.

Men: var kom alla hönskompisar från helt plötsligt? Inte bara en, utan flera har varit helt oroliga? Why? För det är ju det här jag gör, det här jag kan, det jag tycker är sjukt roligt.  

Ja.

Det är normalt att ha cyklopmärken i h a l v a ansiktet. Och ja, det är normalt att det ena ögonbrynet är större än det andra. Stop staring, jag kommer inte från en annan planet. *muttrar*

Träningen idag var rolig, jag fattade varför jag har valt sporten, verkligen. Men jag kommer få sota för det här imorron. Misshandlad högerarm, blåtira och slag på revbenen gör att det kommer vara smärtsamt att resa sig ur sängen imorron. Men det kommer ju gå. Såklart. Men aj. 

Nu är det dags att ta tag i mig själv. Motivation eller inte, jag ska spela VM nästa år och då m å s t e jag get my act together. Så det så.

Men det är en lång resa. Utan luft.