you think you know but you have no idea

Så en alldeles väldigt härlig låt till min D.

Puss på dig!

När man trots att man blir väckt halv sju på morgonen av en som har jobbat hela natten som är kall och blöt och vill krypa ner under ens varma täcke och ta plats i sängen och ge en pussar får magpirr och blir alldeles varm inombords, då är man kär på riktigt.

det är för bövelen en bebis!

nej inte så! men jag och D. nio månader. idag. vi firar med chokladgodis (som är mitt pmsgodis!)

Fullt upp.

Det där med att vara sambo är än så länge väldigt trevligt. Att vakna tillsammans med någon varje dag är ju mysigt, att ha någon att kramas med när man vill är inte heller helt fel. Igår lånades det en bil och gjordes både IKEA och MAXI på samma dag innan vi båda två skulle iväg och jobba, känns som det stora eldprovet, och det gick bra. Bara lite sura miner lite då och då, men allt går att lösa med en puss eller två (eller en flaska vatten)

Nu har jag precis kommit hem från en natt med larm. Det är typiskt, enda natten man vill sova för att vara ordentligt utvilad, då kommer larmen (som inte ens var roliga utan bara onödiga). Trams. Men iallafall, så åker jag på läger nu. I Hultsfred,fin metropol det där. Jag tror att jag aldrig kommer sluta lukta klor helt enkelt. Kul ska det bli iallafall. Och ett läger där jag måste bevisa att jag är VMbäst. Så det hade jag minsann tän göra.

Så nu lyssnar jag på popnonstop från imorse och packar fenor och baddräkter och sockret. Jag kommer nog klara mig alldels utmärkt. Jag är bara lite öm i näsan, tror ni invärtes blåmärken försvinner med Otrivin Menthol?? För rensar det upp ända bak i skallbenet bakom lilla hjärnan bör det ju ta även detta?

crash!

Började igår med det här:

it’s something unpredictable
but in the end it’s right.

Well.

Med hjälp av M o hennes böna överaskades D igår. Så till den milda grad att det var helt knäpptyst och chocktillstånd och knappt en puss till hej.

Så kan det går om man åker uppp till Stockholm en dag innan planerat. Men det är härligt. Så nu ska här fikas, ses på Bounce, fikas, vi ska storhandla (då har man kommit långt i ett distansförhållande) och på fredag, ja då ska vi dricka billig öl på rockbar och sen svänga runt de lurvigapå lämpligt ställe. Följa med? Ja givetvis, alla är välkomna!

Idag.

Fast för sex månader sedan.

Då träffade jag D för första gången.

Numer får jag fjärilar i magen mest hela tiden.

Särskilt när vi hånglar.

Är i hufvudstaden.

Det är…omvälvande den här gången. Men roligt. Som alltid. Och massor med hångel ofcourse.

Och imorron är det stor fest, massabloggare som kommer, helt insane kul ska det bli.

Nu får ni ursäkta mig, glass och mer hångel väntar!

Egentligen.

Så vart det planerat att D och jag inte skulle träffas förrän nästa helg, men då träffas fem dagar i rad.

Nu blev det lite annat.

Så om tre timmar kommer D hit.

Och på söndag igen.

*hopparruntochslårenkullerbyttaochignorerarattjagegentligenärsmåsjukförjagblirsåglad*

Ojsan.

Jag är rätt klantig ibland, det är precis som jag bara tänker halvvägs. Och just nu känns det som jag klantar mig mest hela tiden när det gäller D. Fast efter vi redde ut fnurran har det varit lugnt. Men idag var det dags igen.

Skickade sms och sa att jag åkte för att kolla upp mina kliandemärken. Det tog ju inte ens fem minuter och sen tog jag ett varv på stan (och ja resten med kan ni ju läsa). Jag vet att jag funderade på att “nu ska jag ringa D och berätta att jag är ok” men sen fick jag väl skallen full med något annat. Att inte glömma pincett, den snygga jackan som vandrade förbi mig eller liknande viktiga saker. Jag lättdistraherad, oh nej.

Sen var jag och lunchade och fikade och kom på att jag kan ju berätta vad jag gör bara så enkelt och för att se vad D gör. Får ett väldigt kort svar tillbaka och börjar fundera på varför och vad jag nu har glömt göra/säga/svara på.

Kommer hem, poletten ramlar fortfarande inte ner.

Sitter och surfar lite smått och helt plötsligt får jag sms från telesnor som berättar att D har ringt två gånger. Hoppsan. En gång när jag luncha och en gång när jag fika. Har jag hört detta? Nej. Skulle jag ändå ha skickat sms och sagt att jag inte har någon smittsamkarantänssjukdom? Eh JA.

*dunkariskallenfanvadjagärklantig*

Ringer D som är hyfsat kort i tonen (wonder why, wonder why).

Varför är jag såhär? Jag är inte vimsig annars, jag är kontrollfreak. Men så ibland bara wambam så är jag Doris. Märkligt.

Och D, jag är ok. Jag smittar inte.

Förlåt.

Utsikten.

Från D’s säng.

Jag åker dit alltså.

Stockholm till lördag, hör av er, man får ju ta andningspausi hånglandet ibland!

Och ja….jag och D har haft ett långt samtal…så det är inte slut. Vi ska reda ut det här istället.

Manana manana som vi säger. Det löser sig.

Och hur kan man inte tycka om Queen? Nej precis. Därför blir det queen. Och för att vi dansade framför tv’n till just denna i lördags.

hångel?

Jo minsann det gjorde jag.

Tåget norrut går 15:27.

Snart snart snart snart. 

Jag är inte bara jag längre.

Jag är två.

Det bör man tänka på ibland. Det eller så får man stekpannor i nacken.

Jag har huvudvärk nu. Och tänker tvåtvåtvåtvå. Så det så!

att skajpa två timmar med D gör ju inte packningen lättare. Eller jo, jag är ju fånglad nu hela tiden. Men jag har ju fortfarande inte kommit igång! Och nu måste jag handla mat. Och packa inför lägret. Mycket banane blir det.

Mananamanana 

Som en del andra, Lily Allen är faktiskt grym. Texterna, jag fattar inte hur hon får ihop det ibland. Mycket bra.

Fullt upp. Femtiofemmilbort håller på att sluta röka, liiite olägligt att batteriet på mobilen då börjar pipa på vägen till jobb och man inte kan höra av sig med de vanliga sms’en. Hoppsan, ojsan, har jag gjort bort mig nu igen? Typiskt Anna, så jäkla klantigt så det finns inte. Well. Jag har inte slutat tycka om, inte det minsta, och jag tycker fortfarande det är apjobbigt med femtiofem mil, särskilt nu. För tänk vad mycket hångel det hade blivit för att distrahera bort röksuget.

Undrar om man kan lifta med stålmannen? 

här i söder

o-oj va vi e bra

(skall sjungas på blatteskånska, tillsammans med Advance Patrol och Pauline) 

Ojoj. Det är mycket nu. Verkligen. Lägenheten packas ihop (om nu någon missat det), jag jobbar mina sista sex pass på stationen i LA (i kalifornien eller i skåne spelar ingen roll, det är ungefär samma) samtidigt som jag har fått de flesta av mina pass på stadium nu vilket gör att jag aldrig är hemma känns det som. Och är jag hemma travar jag mest runt och packar lite här och flyttar lite där. 

Men så i lördags (ja, då när jag var på festival och tryckte i mig en massa kalorier på väldigt liten tid, magen är fortfarande inte i form och ha då i åtanke att jag har järnmage) så träffade jag även J uppe i hennes våning (ja det är en våning precis vid kyrkan mitt i stan, helt sanslöst fabulous är den) och pratade lite om vad som händer i livet och så. Jag beundrar henne, hon går sin egen väg och är kaxig och ingen sätter sig på henne. En kompis som är en av få som jag beundrar.

Iallafall

Hon beundrar mig. Tycker det är helhäftigt att jag klarar mina mål och jag tänkte på det rätt mycket igår. Jag ser det inte som häftigt att jag är brandman. Thats what I do liksom. Jag bestämde mig våren 2002. Det var då jag gjorde testerna i Helsingborg och inte klarade dom och blev så förbannad att jag bestämde mig för att jag ska klara det. Fyra år senare sitter jag här. 24 år gammal (ung) och har precis skrivit på ett kontrakt om en fast tjänst i Linköping. Oj shit, vad hände liksom. (jag vill betona här att jag är brandman för att det yrket är något jag vill göra, inte bara ett mål som såg oöverkomligt ut för fyra år sedan, jag trivs verkligen med det jag gör och känner att jag hamnat helrätt) Men det är rätt scary! Jag är liksom klar. Och jävligt nöjd med det på samma gång!

Men oroa er inte, jag har nya mål. Landslagsplatsen tillexempel. Bland annat. Så ett år framöver kommer det vara m y c k e t träning. Bra. Precis som det ska vara. Är lite ur form efter sommarens sjukdom och lathet.