you think you know but you have no idea

Nu har jag gjort det igen.

Ställt för höga krav på mig själv och lämnat mina egna krav. Eller inte lämnat, men inte gjort som jag har sagt att jag ska göra. Som det där med att vila från träningen ibland. Eller det där med att berätta vad som snurrar inne i mig. Inte försöka lösa allting själv. För jag är inte själv längre. Jag har egentligen aldrig varit själv, men velat tro det. Eller vägrat inse, jag vet faktiskt inte.

Iallafall så håller jag som vanligt inte. Jag är inte superwoman. Och nu fick jag en overload igen. För att jag inte vilade från träningen. För att jag inte delade med mig av allt som snurrar i skallen. När ska jag lära mig? Kommer jag någonsin lära mig?

Mardrömmarna är tillbaka, jag höll tydligen D vaken större delen av natten till igår. Jag kommer inget ihåg, bara den mörka obehagskänslan.

Läxan jag fick igår? Jag klarade inte rullbandstestet, ben, huvud och kropp tvärskrek att jag inte skulle göra det, att jag skulle vänta tills jag var mer utvilad, men jag lyssnade inte. Uppvärmningen var inga problem men sen gick det inte. Alls. Killarna säger att det är lugnt, det är inte konstigt med tanke på matcherna i helgen, vila du och gör det när du känner dig redo. Jag själv känner att jag är totalt värdelös, besvikelsen bränner i halsen och trycker upp tårarna i ögonen. Total breakdown och jag nedvärderar mig själv direkt.

Vilade jag sedan? Nej givetvis inte. Då visar jag ju att jag är svag. Så jag tränade på som vanligt, körde styrketräning på fysen men tyckte mest bastun och duschen efteråt var skön. Var tillochmed på väg till träningen men där satte D stop. Inte lätt, fram till att jag inte kunde komma i tid alls ville jag åka och träna. Inte egentligen, men den lilla envisa inne i mig som berättar för mig att jag är svag och mesig och inte alls är världens bästa ville att jag skulle träna. Trots att kroppen gör ont, benen värker och jag får tårar i ögonen bara av att veta att jag måste diska. Inte ens när D var riktigt arg ville jag lyssna ordentligt.

Men jag stannade hemma. Poppade popcorn, tittade på CSI, låg näranära D och jobbade på att slappna av. Jag fick använda mig av all mental energi jag hade kvar för att stanna hemma i soffan.

Idag känner jag mig bättre. Jag har inte sovit så bra, men jag tror inte jag drömde mardrömmar. Kroppen piggnar till desto mer jag stoppar i den. Jag trotsar tankarna om att jag har blivit tjock, kilona jag har gått upp är muskler eftersom jag äter bättre än någonsin, och äter frukost, stor pastalunch, efterrätt med glass. Jag trotsar tankarna om att jag måste göra saker och stannar i sängen hela dagen och läser. Jag trotsar duktigjagklararalltochärintedetminstasvagjaget och börjar bygga upp mig själv igen. Sakta men säkert. Inga måsten. Inga ska. Jo, ett stort ska: jag ska dela med mig till D om vad det är som snurrar runt i min totalt upfuckade hjärna. Så att hon slipper bli stående med ett vrak till Anna och inte veta vad som hände. Det ska jag.

Allt annat får ta sin tid. När jag orkar. I lugn och ro. Jag får gå rullbandstestet när jag känner mig fräschare i kroppen. Jag har uv-rugbyträning imorron igen. Jag är inte tjock. Jag är en bra flickvän. Jag hinner. Allt måste inte hända nu. Vissa saker kan hända sen. Utan att världen går under för att man inte lyckas första gången.

För 10 år sedan gick jag ut nian.

Fick äntligen lämna en klass som gav mig så mycket smärta men samtidigt två personer som står mig mycket nära. Och fem-sex personer till som var det utstötta gänget men som hade roligt som bara den-när vi fick vara ifred.

Nu är det såklart snart dags för återträffen.

Och samtidigt som jag hade velat åka ner och träffa dom där som jag tyckte om så är det för många som jag inte vill träffa. Som jag inte bryr mig det minsta om. Men den som jag har kvar som betyder mycket för mig är den som ordnar festen, och på något sätt känns det som att jag känner mig skyldig att komma. Samtidigt som hon vet exakt hur jag känner om att vara tillbaka på den gamla skolan igen och respekterar vilket val jag än ger, samtidigt så vill hon ju såklart att jag ska komma.

Men nu har jag haft för mycket klump i magen alldeles för länge för att jag ska må bra. Det kommer göra mig nervös tills jag ska åka, jag kommer få ångest av att vara där och jag kommer må dåligt när jag kommer tillbaka hem.

Så även om M kommer bli besviken så vet jag att hon kommer att förstå. Jag kan inte åka på något som inte bara säger: Yes! Vad kul!

Spännande avsnitt av greys anatomy och pannkaksfrukost i sängen men glöggmyset hanns inte med så är jag hemma igen.

Och det är alltid lika segt varje gång. Så tråkigt att komma hem till en tom lägenhet. En tom säng och sova själv. Det där med långdistans är segt. Särskilt när det nu är 17 dagar kvar tills nästa gång det blir varma andetag i nacken och inget mer sova själv.

Så telefonsamtalet med att det är fest som kom nästan hemma i Linköping på den kalla bussen var välkommet. För att inte känna saknad. Så mycket iallafall.

Idag är det jobb, känns sådär eftersom jag misstänker urinvägsinfektion, men vi har spelat innebandy, lagat mat, stått på stan och delat ut information, haft inventering i bilarna, ja tiden har gått. Det gäller att göra det så mysigt man bara kan, det är trots allt första advent. Julafton ska spenderas på stationen, jag förbereder mig mentalt för det redan nu. För när det väl kommer till kritan så tycker jag julen är väldigt mysig.

Men saknaden kommer ändå vara större imorron. Då jag ska försöka julpynta lägenheten och få in lite värme. Och hoppa i bassängen på dagen och på kvällen. Tester snart, gäller att öva och förbereda sig. För jag ska. Så är det bara.

När jag var lilla Anna så hade jag världens bästa mormor.

Hon bodde på andra sidan stan, stekte världens godaste pannkakor och man var alltid välkommen. Jag kommer ihåg när jag började bli så stor att jag kunde cykla dit själv och hälsa på och man fick saft och kanelbullar. Hon satt barnvakt åt oss när mammaopappa skulle iväg, jag kunde ringa henne när det var läskigt att vara hemma själv på kvällarna.

Hon var som en mormor ska vara.

Nu är hon inte det längre. Hon är elak och bitter och arg och uppför sig mest bara illa. Hon gör mamma ledsen och det var länge sedan jag själv orkade prata med henne. Hon är i stort sett blind och jättegammal, men så fruktansvärt envis (det är inget nytt drag, envisheten har jag ärvt av henne) att hon nu har flyttat från Helsingborg till en annan stad. Vid 88 års ålder känns det lite lustigt. Vi tror att hon har drabbats av någon sorts demenssjukdom vilket gör henne elak.

Jag har ingen kontakt med henne nu. Alls. För jag orkar inte, hon är elak mot mamma, mot lillasyster l, mot alla. Jag vill komma ihåg min mormor som hon var när jag var liten och vi satt och spelade kort genom hela nätterna, åt våfflor med sylt och grädde i skogen, när vi åkte på spännande tågutflykter för att hälsa på gammelmoster B.

Men det gör ont i mig.

Ojsan.

Jag är rätt klantig ibland, det är precis som jag bara tänker halvvägs. Och just nu känns det som jag klantar mig mest hela tiden när det gäller D. Fast efter vi redde ut fnurran har det varit lugnt. Men idag var det dags igen.

Skickade sms och sa att jag åkte för att kolla upp mina kliandemärken. Det tog ju inte ens fem minuter och sen tog jag ett varv på stan (och ja resten med kan ni ju läsa). Jag vet att jag funderade på att “nu ska jag ringa D och berätta att jag är ok” men sen fick jag väl skallen full med något annat. Att inte glömma pincett, den snygga jackan som vandrade förbi mig eller liknande viktiga saker. Jag lättdistraherad, oh nej.

Sen var jag och lunchade och fikade och kom på att jag kan ju berätta vad jag gör bara så enkelt och för att se vad D gör. Får ett väldigt kort svar tillbaka och börjar fundera på varför och vad jag nu har glömt göra/säga/svara på.

Kommer hem, poletten ramlar fortfarande inte ner.

Sitter och surfar lite smått och helt plötsligt får jag sms från telesnor som berättar att D har ringt två gånger. Hoppsan. En gång när jag luncha och en gång när jag fika. Har jag hört detta? Nej. Skulle jag ändå ha skickat sms och sagt att jag inte har någon smittsamkarantänssjukdom? Eh JA.

*dunkariskallenfanvadjagärklantig*

Ringer D som är hyfsat kort i tonen (wonder why, wonder why).

Varför är jag såhär? Jag är inte vimsig annars, jag är kontrollfreak. Men så ibland bara wambam så är jag Doris. Märkligt.

Och D, jag är ok. Jag smittar inte.

Förlåt.

Det var lite grillfest på stranden. Det var inte så många som kunde komma, men jag var glad över de som kom. Undebrar kväll, solen och havet och goda vänner.

Och jag fick presenter! Jag liksom. M hade gjort värsta fina kollaget i ett album, liksom samlat ihop minnen från alla våra många år och skrivit, jag blir rörd. Av L och M fick jag dödskallesaker (ja, altlså, en påsväska, diskhandskar, servetter, ja lite blandat med tema dödskalle) och av kära C en papiermache tupp. I riktig storlek. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men den har en historia som är sanslös, så jag garvar. Och undrar vem den stackare är som ska fira något inom tre veckor så jag kan bli av med den.

Men lite melankolisk känner jag mig nu. Det är inte bara roligt att lämna stan man har växt upp i. Man lämnar en hel del bakom sig med, som vännerna. De som betyder så mycket. Som M har skrivit, vi har valt så olika vägar i livet men vi har alltid funnits där för varandra. Och givetvis kommer vi göra det i fortsättningen med, det är ju nu jag kommer se vilka som är mina riktiga vänner. Men dock. Man kan inte bara springa över på en filmkväll, spontangå och ta en glass, ligga på stranden hela dagarna. Det kommer vara lite för långt borta. De kommer vara lite för långt borta.

Så samtidigt som det är spännande och roligt och världens chans med allt det nya, så blir jag (som idag) ledsen över att jag ska lämna allt det jag har här. Trots att jag vet att jag är så trött på staden så jag kräks ibland, att jag måste röra på mig för att inte känna mig så innestängd, så känns det ändå i magen. Vännerna, familjen, dofterna. Ska jag lämna allt det. För vadå? Jag vet inte. Jag har ingen aning om hur det ska bli, jag har inte ens sett mn lägenhet som jag ska ha ett rum i. Jag vet faktiskt ingenting. Läskigt men spännande. 

Som en del andra, Lily Allen är faktiskt grym. Texterna, jag fattar inte hur hon får ihop det ibland. Mycket bra.

Fullt upp. Femtiofemmilbort håller på att sluta röka, liiite olägligt att batteriet på mobilen då börjar pipa på vägen till jobb och man inte kan höra av sig med de vanliga sms’en. Hoppsan, ojsan, har jag gjort bort mig nu igen? Typiskt Anna, så jäkla klantigt så det finns inte. Well. Jag har inte slutat tycka om, inte det minsta, och jag tycker fortfarande det är apjobbigt med femtiofem mil, särskilt nu. För tänk vad mycket hångel det hade blivit för att distrahera bort röksuget.

Undrar om man kan lifta med stålmannen? 

Jag är skitnervös.

Jag har träffat en person som bara…ja, har rubbat min värld. Det är läskigt och skrämmande och helt fantastiskt på samma gång.

Imorron åker jag till huvudstaden. För varma andetag i nacken.

Helt insane.