you think you know but you have no idea

Nu har jag gjort det igen.

Ställt för höga krav på mig själv och lämnat mina egna krav. Eller inte lämnat, men inte gjort som jag har sagt att jag ska göra. Som det där med att vila från träningen ibland. Eller det där med att berätta vad som snurrar inne i mig. Inte försöka lösa allting själv. För jag är inte själv längre. Jag har egentligen aldrig varit själv, men velat tro det. Eller vägrat inse, jag vet faktiskt inte.

Iallafall så håller jag som vanligt inte. Jag är inte superwoman. Och nu fick jag en overload igen. För att jag inte vilade från träningen. För att jag inte delade med mig av allt som snurrar i skallen. När ska jag lära mig? Kommer jag någonsin lära mig?

Mardrömmarna är tillbaka, jag höll tydligen D vaken större delen av natten till igår. Jag kommer inget ihåg, bara den mörka obehagskänslan.

Läxan jag fick igår? Jag klarade inte rullbandstestet, ben, huvud och kropp tvärskrek att jag inte skulle göra det, att jag skulle vänta tills jag var mer utvilad, men jag lyssnade inte. Uppvärmningen var inga problem men sen gick det inte. Alls. Killarna säger att det är lugnt, det är inte konstigt med tanke på matcherna i helgen, vila du och gör det när du känner dig redo. Jag själv känner att jag är totalt värdelös, besvikelsen bränner i halsen och trycker upp tårarna i ögonen. Total breakdown och jag nedvärderar mig själv direkt.

Vilade jag sedan? Nej givetvis inte. Då visar jag ju att jag är svag. Så jag tränade på som vanligt, körde styrketräning på fysen men tyckte mest bastun och duschen efteråt var skön. Var tillochmed på väg till träningen men där satte D stop. Inte lätt, fram till att jag inte kunde komma i tid alls ville jag åka och träna. Inte egentligen, men den lilla envisa inne i mig som berättar för mig att jag är svag och mesig och inte alls är världens bästa ville att jag skulle träna. Trots att kroppen gör ont, benen värker och jag får tårar i ögonen bara av att veta att jag måste diska. Inte ens när D var riktigt arg ville jag lyssna ordentligt.

Men jag stannade hemma. Poppade popcorn, tittade på CSI, låg näranära D och jobbade på att slappna av. Jag fick använda mig av all mental energi jag hade kvar för att stanna hemma i soffan.

Idag känner jag mig bättre. Jag har inte sovit så bra, men jag tror inte jag drömde mardrömmar. Kroppen piggnar till desto mer jag stoppar i den. Jag trotsar tankarna om att jag har blivit tjock, kilona jag har gått upp är muskler eftersom jag äter bättre än någonsin, och äter frukost, stor pastalunch, efterrätt med glass. Jag trotsar tankarna om att jag måste göra saker och stannar i sängen hela dagen och läser. Jag trotsar duktigjagklararalltochärintedetminstasvagjaget och börjar bygga upp mig själv igen. Sakta men säkert. Inga måsten. Inga ska. Jo, ett stort ska: jag ska dela med mig till D om vad det är som snurrar runt i min totalt upfuckade hjärna. Så att hon slipper bli stående med ett vrak till Anna och inte veta vad som hände. Det ska jag.

Allt annat får ta sin tid. När jag orkar. I lugn och ro. Jag får gå rullbandstestet när jag känner mig fräschare i kroppen. Jag har uv-rugbyträning imorron igen. Jag är inte tjock. Jag är en bra flickvän. Jag hinner. Allt måste inte hända nu. Vissa saker kan hända sen. Utan att världen går under för att man inte lyckas första gången.