Jag har tagit fram det skrämmande cyklopet.
Vässat naglarna.
Ätit en ordentlig grötfrukost.
Pumpat upp armarna lite extra.
Nu gäller det.
Sista omgången innan SM, damserien. VM hägrar. Jag måste ge allt. Jag kommer ge allt. Jag har inget val. Ska jag bli bäst så ska jag.
Håll tummarna.
Okej.
Jag erkänner. Vinter har sin charm när snön vräker ner och det knarrar under skorna när man går och man blir frostbiten i kinderna och man har tre kilo kläder på sig.
Men när solen skrämmer bort det kalla, när fåglarna kvittrar, människorna kommer ut, solen värmer riktigtriktigt, man har nya solglasögon, vantarna kan slängas in långt in i garderoben, man susar fram på blåa faran med nypumpade stenhårda däck, gatorna blir sopade, glassen lockar.
När man på kvällen sitter och känner att det liksom blossar i ansiktet bara för att man har varit ute och arbetat i solen hela dagen.
DÅ!
Då blir man glad i hela magen.
Oh jag blir så trött när folk bestämmer sig för att vi ska göra en hemsida till klubben/föreningen/sittprojekt och designen när det är klart mest påminner om något som när de första hemsidorna kom när jag gick på högstadiet (alltså då det började bli varje mans egna rättighete att ha en hemsida)och alla länkar är blåa och det känns som man tittar på ett worddokument eller en tafflig powerpointpresentation och man hoppas för guds skull att skaparen är i mina föräldrars ålder och precis har upptäckt internet men när fallet inte är så utan det är en ung kille i min egen ålder då går jag nästan sönder inombords och undrar vart det gick fel.
Samtidigt är ambitionerna oftast beundransvärda.
Det blir bara så fel och jag vill bara hjälpa till men det är svårt utan att såra för det är ändå deras skötebarn men ibland handlar det inte bara om att få ut information, det handlar om att göra det på ett snyggt sätt med.
Men det kan även vara jag som är känslig.
Jag har blivit en tönt.
Av all kvalitativ tv som finns att titta på när jag kommer hem från jobb kvart över åtta på morgonen så inser jag att jag har fastnat i det nördigaste som finns. Star Trek The Next Generation.
Men om valet är Ricki Lake (idag handlade det om killar som älskade kända tjejer mer än sina egna tjejer så därför valde tjejerna att göra en makeover så att de såg ut som den kända tjej som killen älskade mer än henne), TV-Shop (detta fascinerande program som idag fokuserade på en mackapär som skickade elektriska impulser genom elektroder som man klistrat fast på de ställen av kroppen som var fettiga och voila så fick man superfigur) och Star Trek så är valet enkelt.
Och ja, jag har läst ut min bok och behöver en ny att läsa, jag sjunker lågt just nu.
Men samtidigt så erkänner jag att jag är en tönt/nörd/bedrövligt lågt stående varelse och tittar vidare. Fascinerat. Det är ju så lätt att tycka om. Tror ni det är svårt att bli astronaut?
Så en alldeles väldigt härlig låt till min D.
Puss på dig!
‘cause everybody shows love!
Jag fick sånt sug efter blodkorv.
Med lingonsylt till.
mumsfilibaba!
Ps: jaha ja, varför heter blodkorv blodpudding i Östergötland då? Fatta vilken äcklig bild jag får framför mig, som en skål med chokladpudding, fast blod……Ds
Betalade precis en hög räkningar via internetbanken (hur gjorde man innan internetbanken egentligen? jag har aldrig betalat räkningar någon annan väg, jag känner mig med ens väldigt ung)
Och ni vet i slutet där man ska kontrollera att man har fyllt i rätt och sedan fylla i siffror i sin kontrolldosa som sedan ger andra siffror som man ska skriva i rutan för godkännande? Där det första gänget siffror är summan av de räkningar man ska betala? Alla är med mig var och hur? Bra.
Där står numer: Om betalningarna överstiger 1 000 000 visas inte siffrorna för öre*
Om man har räkningar för över 1 000 000 i månaden är man definitivt inte kommunalanställd brandman, men man har jäkligt dyra vanor. Själv är jag nöjd med en slutsumma på drygt över lusentappen den här månaden. Som jag fyllde i alltså. Sedan kommer alla autogirosar dras. Sen ska jag leva på bröd och vatten eftersom jag nästa månad åker över pölen för att shoppa. Det är faktiskt nästan så att jag önskar att jag hade räkningar på 1 000 000 för då har jag förmodligen inkomster på rätt mycket mer. Men bara nästan. Jag hade övertid förra månaden så lönen den här gången skojar man inte med.
Så det så.
* precis som att ören är viktiga alls i dom här summorna……..
Dagens musiktips:
Laura med release me (ja, den som är med i den nya saab-reklamen)
Härligt.
Det är sommar nu. Jag ändrade precis klockan, för jag ska sova nu.
Sen slog det mig. För vanliga dödliga svenssons som inte ska rädda världen imorron utan ligga kvar länge i sängen, äta långfrukost och ha helgenärslutångest så spelar den här timmen egentligen mindre roll. Men om man är som jag, i tjänst imorron, blir det genast jobbigare.
Klockan är nu ett, mitt i natten enligt min klocka inne i mig (ungefär som kapten krok, man kan höra den ticka, alltså kan jag aldrig smyga) och jag är sådär trött. Ändrar klockan så att den är två. Börjar jobba imorron klockan åtta, vilket enligt min klocka (inte den biologiska, det är en helt annan) då bara är sju på morgonen. En tid jag i vanliga fall inte är så himla vaken på. Detta betyder i sin tur att jag måste gå upp innan sex på morgonen (enligt min klocka, världens klockor är ju då hela tjugo minuter i sju) och cykla till jobbet tio minuter över sex på morgonen.
Tio minuter över sex.
En söndagsmorgon.
Vad gör du själv den tiden på dygnet?
Jag pratar alltså om mina digitala saker som ramlar i bitar och kommer lämna mig i total misär.
Jag börjar från början:
*el digitalkamera-Oh, vad jag tyckte att det var roligt när jag skaffade den. Det var kul och lätt att ta kort, många fester följde den med på och den gav bra bilder. Micke bla micke bla. Sen. Förra sommaren, eller ja, i maj var det ju, då la den av. Först blev inställningarna märkliga så tog jag foto ute i dagsljus blev bilderna helt enkelt vita. Pratar med Pappan, som ändrar något och det fungerar bra. En månad kanske, sedan lånar D den och den fungerar inte då heller. Lusten att ta kort försvinner mer och mer.
*le cellphön-oh, the joy av att ha mobilen tillsammans med musiken, allt i en liten maskin. Kameran var tillräckligt bra för att ta småbilder till bloggen, musiken och radion hade jag alltid med mig. Dum som var jag hade jag den dock på abbonemang, 18 månader istället för tolv. Idiot, för efter 12 månader och en dag började den falla i bitar. Styrpinnen micklar, kameran går på och av, hörlurarna dog helt för en månad sedan, jag kan inte koppla in den i datorn längre utan att allt bryter ihop. Oh the joy.
*el bettan-typiskt. den görs inte längre alls. Nej det är säkert för att den inte håller. Bildskärmen har numer två konstante lodräta streck och ett som kommer och går. Den väser även som ett astmabarn och blandar ihop mina dokument. Ja alltså, precis som att någon har tagit datorn och ristat den uppochner, allt ligger hullerombuller, jag föredrar bokstavsordning så jag hittar. But no.
Som ni kanske förstår håller ju mitt liv på att ramla samman totalt här. Tack gode gud för D. Och att jag håller på att rediscover böckernas förtrollade värld. Men samtidigt känner jag mig handikappad. Tänk om bettan dör? Eller mobilen? Hur ska jag då kunna kommunicera med omvärlden? Röksignaler? (där har jag förmodligen det mest anpassade jobbet, men ändå?) Med tanke på min resa till USA om endast 37 dagar och det faktum att jag ska låna lillasyster L’s digitala systemkamera på resan, så känner jag ändå att jag vill ha en egen. Och det är såhär, jag är prylgalen som fan och gillar nya tekniska prylar förmodligen ännu mer än herr 404 har jag nu börjat fundera över vad jag ska göra. Och vad jag ska köpa.
Att byta ut Bettan än är inte riktigt aktuellt. Jag kan leva med strecken, astmaandningarna och helt ärligt, jag har inte råd med allt. Men en ny mobil vill jag ha. Och jag funderar mest seriöst på denna. Visst vore det kanske logiskt att fortsätta is erien som jag har, men den har en likadan kamera som den jag har nu och eländigt dåliga knappar för en smsoman som jag och den har ingen radio. Så nej, den första vill jag ha, men den är ju kanske inte superbra som mp3spelare, men den har radio och en bra kamera. Men kamera då? Vill jag inte ha en ny? Eh jodå, jag har spanat in mig på den här och dess storebror. Ska jag ha en ny kamera vill jag ha en ordentlig rolig leksak. Det är svinroligt att ta kort med en ordentlig kamera, det är en annan känsla. Zoomen, fokusen, tyngden, ja alles.
Ska jag då alltså köpa en ny mobil med en bra kamera med kanske en kass mp3spelare? Eller ska jag köpa en ny mobil, en ny digitalkamera o c h en mp3spelare? 8gb loveli musik samlat i fickan, mobilen i den andra och kameran i sin egna väska på ryggen? Susandes fram på blåa faran?
Jo jag kan se det framför mig, jag kan verkligen det.
Men trots allt, så ska jag ha alla dessa nya fantasiska prylar måste bettan fungera som hon ska. Och med tanke på rosslandet som precis undslapp henne så kanske jag ska lägga pengarna på en ny bettan? Fast ingen är ju som bettan, så är det ju bara.
Man kan tro att jag har druckit vin för att svammla ur mig ett sådant här mastodont inlägg, men så är icke fallet. Jag är dock gräsänka då båda mina sambosar jobbar och sliter och dricker läskeblask vilket kan leda till en viss sugarhigh. Jag skyller allt på läskeblasken och publicerar nu en video till alla er som orkat ta er ända hit, om jag ens har en enda läsare kvar efter min totala bloggmisär den senaste tiden:
Haha.
Min andra Sambo, SamboS, hon pratar för sig själv. Inte så ofta, men när hon plockar ögonbrynen, diskar, pillar med datorn eller som idag: när hon installerar sin nyainköpta skrivare/scanner/kopiator.
Jag väntar med spänning om det blir rätt, det låter iallafall lustigt.
Ligger här i godan ro och läser min bok och lyssnar på p3.
Och de spelar schnappi-das kleine krokodil.
Katastrofalt p3. Katastrofalt.
Jag är trött i hela kroppen. Känns lite som att jag har blivit överkörd av ett tåg. Men samtidigt känns det bättre. Jag ska vila i tre dagar nu. Göra i princip ingenting. Rätt skönt faktiskt.
Fast idag ska jag cykla till maxi och storhandla. Storhandla och storhandla, så mycket som får plats i ryggan och som jag känner att jag orkar cykla hem med. Så mycket ska jag handla. Fyra liter laktosfri mjölk och en refill oboy. Kanske något gott bröd alltså.
Och så fascineras jag över att det hela tiden står glas med slattar i lägenheten, jag tycker jag diskar bort dom varje dag, men dom kommer alltid tillbaka. Själv lkämnar jag slattar i paket där det inte syns.
Nu har jag gjort det igen.
Ställt för höga krav på mig själv och lämnat mina egna krav. Eller inte lämnat, men inte gjort som jag har sagt att jag ska göra. Som det där med att vila från träningen ibland. Eller det där med att berätta vad som snurrar inne i mig. Inte försöka lösa allting själv. För jag är inte själv längre. Jag har egentligen aldrig varit själv, men velat tro det. Eller vägrat inse, jag vet faktiskt inte.
Iallafall så håller jag som vanligt inte. Jag är inte superwoman. Och nu fick jag en overload igen. För att jag inte vilade från träningen. För att jag inte delade med mig av allt som snurrar i skallen. När ska jag lära mig? Kommer jag någonsin lära mig?
Mardrömmarna är tillbaka, jag höll tydligen D vaken större delen av natten till igår. Jag kommer inget ihåg, bara den mörka obehagskänslan.
Läxan jag fick igår? Jag klarade inte rullbandstestet, ben, huvud och kropp tvärskrek att jag inte skulle göra det, att jag skulle vänta tills jag var mer utvilad, men jag lyssnade inte. Uppvärmningen var inga problem men sen gick det inte. Alls. Killarna säger att det är lugnt, det är inte konstigt med tanke på matcherna i helgen, vila du och gör det när du känner dig redo. Jag själv känner att jag är totalt värdelös, besvikelsen bränner i halsen och trycker upp tårarna i ögonen. Total breakdown och jag nedvärderar mig själv direkt.
Vilade jag sedan? Nej givetvis inte. Då visar jag ju att jag är svag. Så jag tränade på som vanligt, körde styrketräning på fysen men tyckte mest bastun och duschen efteråt var skön. Var tillochmed på väg till träningen men där satte D stop. Inte lätt, fram till att jag inte kunde komma i tid alls ville jag åka och träna. Inte egentligen, men den lilla envisa inne i mig som berättar för mig att jag är svag och mesig och inte alls är världens bästa ville att jag skulle träna. Trots att kroppen gör ont, benen värker och jag får tårar i ögonen bara av att veta att jag måste diska. Inte ens när D var riktigt arg ville jag lyssna ordentligt.
Men jag stannade hemma. Poppade popcorn, tittade på CSI, låg näranära D och jobbade på att slappna av. Jag fick använda mig av all mental energi jag hade kvar för att stanna hemma i soffan.
Idag känner jag mig bättre. Jag har inte sovit så bra, men jag tror inte jag drömde mardrömmar. Kroppen piggnar till desto mer jag stoppar i den. Jag trotsar tankarna om att jag har blivit tjock, kilona jag har gått upp är muskler eftersom jag äter bättre än någonsin, och äter frukost, stor pastalunch, efterrätt med glass. Jag trotsar tankarna om att jag måste göra saker och stannar i sängen hela dagen och läser. Jag trotsar duktigjagklararalltochärintedetminstasvagjaget och börjar bygga upp mig själv igen. Sakta men säkert. Inga måsten. Inga ska. Jo, ett stort ska: jag ska dela med mig till D om vad det är som snurrar runt i min totalt upfuckade hjärna. Så att hon slipper bli stående med ett vrak till Anna och inte veta vad som hände. Det ska jag.
Allt annat får ta sin tid. När jag orkar. I lugn och ro. Jag får gå rullbandstestet när jag känner mig fräschare i kroppen. Jag har uv-rugbyträning imorron igen. Jag är inte tjock. Jag är en bra flickvän. Jag hinner. Allt måste inte hända nu. Vissa saker kan hända sen. Utan att världen går under för att man inte lyckas första gången.
När man trots att man blir väckt halv sju på morgonen av en som har jobbat hela natten som är kall och blöt och vill krypa ner under ens varma täcke och ta plats i sängen och ge en pussar får magpirr och blir alldeles varm inombords, då är man kär på riktigt.
Igår spelade jag match.
Inte med damerna, utan med killarna. Elitserien. Den där alla landslagskillar och världens bästa lag spelar. Och det gick fanimig bra. Mycket bättre än vad jag trodde, och det viktigaste av allt: det var skitkul!
Den här nytändningen behövde jag verkligen, träningen har gått segt på sista tiden. Man hamnar lite för myckt på rutin ibland. Och det är inte alltid så jäkla kul att komma hem framåt elva efter träningen. På kvällen alltså.
Det är för lite humor idag!
Snart ska jag rädda världen hela natten och kväva min nervositet i…något.
Jo alltså.
I samma stund som jag är inne i en svacka med träningen och tycker det mest är tungt och att inget går som jagvill, ja då ringer tränaren och frågar om jag kan spela elitseriematch imorron och givetvis kan jag det och samtidigt som jag blev superglad så blev jag precis sjukt nervös och måste gå på toaletten.
Som en liten guppy bland hajarna. Så kommer jag känna mig.
För 10 år sedan gick jag ut nian.
Fick äntligen lämna en klass som gav mig så mycket smärta men samtidigt två personer som står mig mycket nära. Och fem-sex personer till som var det utstötta gänget men som hade roligt som bara den-när vi fick vara ifred.
Nu är det såklart snart dags för återträffen.
Och samtidigt som jag hade velat åka ner och träffa dom där som jag tyckte om så är det för många som jag inte vill träffa. Som jag inte bryr mig det minsta om. Men den som jag har kvar som betyder mycket för mig är den som ordnar festen, och på något sätt känns det som att jag känner mig skyldig att komma. Samtidigt som hon vet exakt hur jag känner om att vara tillbaka på den gamla skolan igen och respekterar vilket val jag än ger, samtidigt så vill hon ju såklart att jag ska komma.
Men nu har jag haft för mycket klump i magen alldeles för länge för att jag ska må bra. Det kommer göra mig nervös tills jag ska åka, jag kommer få ångest av att vara där och jag kommer må dåligt när jag kommer tillbaka hem.
Så även om M kommer bli besviken så vet jag att hon kommer att förstå. Jag kan inte åka på något som inte bara säger: Yes! Vad kul!
Nu har träning nummer två under vattnet den här veckan spenderats med raden “(åh) när ni tar saken i egna händer”.
Endast.
Kan jag söka hjälp för det här någonstans?
(och alla ni som googlar (åh)när vi tar saken i egna händer, lyssna på låten en gång till tack och förstå poängen med hela låten. tack.)
Sätt hjärtat i halsgropen. Inse att du kunde ha dött. Döden blir naturligtvis besviken, men han fick ju i alla fall åka på pakethållaren. Fira med att göra något dumdristigt.
Rim of the World har gjort det. Skrivit dagens inlägg alltså.
Jag förstår inte. Helt ärligt.
Jag har tidigare fascinerats över varför Biltema-katalogen ligger på toaletten på brandstationen (i Landskrona, här är det en båttidning och en gammal porrblaska från -83).
Nu på den nya stationen låg en FHM. Inget konstigt så. Men ta en närmre titt:
Ursäkten att texterna är intressanta funkar inte riktigt längre känner jag.
det är vår, det är vår det är VÅR!
Kände mig småkrasslig när jag rullade ur sängen imorse men det gick snabbt över när jag tog en cykeltur och svettades in våren. Det ska man, svettas in våren. Alltså sitter jag här nu och känner mig väldans ofräsch, väntar på att få cykla en tur till, den här gången till jobbet. Börjar på den nya stationen idag, ska väga fördelarna med nybyggt, fräscht, fint, designat, eget omklädningsrum, total tystnad mot ingått, lite småsunkigt, de fina tavlorna, ambulanslarm, folk, trasig godisautomat, ambulansare, trångt omklädningsrum där man faktiskt ibland suprisesuprise kan träffa på en annan tjej. Och larm, glömt inte det, gamla stationen har mer larm än nya. Kommer bli svårt.
Kommentarer om helgen. Jag fick larm, drunkningstillbud och lägenhetsbrand, tittade såklart på melodifestivalen med ambulansarna i lilla tv-rummet, tur man har personlig sökare annars hade jag aldrig hört om det blev larm. Kul var det iallafall, och ja, rätt låt vann och lite mer poäng kunde det väl ha blivit och det var alldeles för lite after dark.
Söndagen spenderades i sängen, färska bullar köpte jag som den eminenta flickvän jag är och sedan frossade vi i Heroes.
Just nu håller jag på att få psykbryt på Bettan (min dator, författarens anmärkning) som inte vill som jag vill, på mobilen som definitivt i n t e vill som jag vill och det faktum att jag vill byta ut den. Jag tror att det är därför den kärvar, den känner på sig att den kommer förpassas till de sälla jaktmarkerna så snart den nya kommer ut på marknaden. Men det är lugnt, jag överför så gärna musik visa bluetooth, det går så snabbt och smidigt så.
En tuff dag på jobbet idag.
Jag har hittills tvättat sju bilar, åkt på ett automatlarm, pressat ner vitlök i creme fraiche, ätit pasta med jättemumsig pastasås till, funderat vidare på hur jag ska designa om (jag är lite slö i starten, men jag har kommit vidare i mina tankar, det måste räknas va?), msn’at med D, pratat i telefon med D, sms’at D (D klagar dock fortfarande på att det är booooooooooring).
Nu tänkte jag ta mig en apelsin och titta lite på slutspelshockey innan jag fysar lite. Det är banne mig jobbigt att rädda världen!
Jag blev taggad av Mia. Jag har kollat hos många andra vad de gör som är konstigt.
Pust.
Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv.
Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet.
Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn.
Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.1. Enligt D: du har s e r i ö s a men ack så gulliga ryckningar i tummarna
2. Jag är egentligen en av de lataste människor jag vet när det kommer till allt annat utom träning. Där räknar jag minutrar.
3. Jag har aldrig varit sådär bubblande kär innan jag träffade D. Inte ens tonårsförälskelser hade jag på det sättet.
4. Jag är just nu inne i ett stim (man kan kalla det fetisch) av att köpa mycket färgglada frank dandy och björn borg underwear.
5. I sexan var jag snabbast på att läsa på hela min skola. Läraren trodde mig knappt när jag sa att jag var klar när vi gjorde testet.
6. p r y l och m ä r k e s bög. Av enorma slag. Petig med detaljer och nojjar mest över att mobilen är över ett år gammal nu.
Tagga och tagga…äsch, feel free!
Nej nu tycker jag att det ska bli maj så jag sitter på ett plan till Philadelphia.
Eller juni så jag ska på lillasysterl’s student.
Eller juli så jag sitter på ett plan på väg till VM.
Eller augusti då jag har semester och ska fira mitt guld.
Men alla helst att D kommer hem innan jag ska gå till jobb.
Det är dom enkla sakerna i vardagen som gör det.
Pussar med den man tycker allra bäst om. Eller nya snygga undies som inte är grannypanties.
Nu ska jag vara sådär äckligt töntigt böp.
För igår small det! På riktigt bokstavligt talat!
Först åkte vi på industribrand på tekniska verken, det brann ordentligt och var varmt som bara den och båda stationerna var inblandade och rökdykte.
Fotot: Johan Kindberg, jag sitter på knä med ryggen mot och byter luftpaket för att vara redo för en rökdykning till
Sedan precis när vi hade rullat in alla slangarna och oss själva och var på vg hem såg vi kraschen samtidigt som den kom in på sökarna, blåljus på igen! Jag var sjukvårdare så jag hjälpte ambulansen med de två poliserna. Bussen var jag aldrig inne i, den fick den andra bilen ta.
Så larmet gick på lunchen och vi var färdiga med återställning och allt halv fem, då var det bara att vänta på avlösning. Men det är så det ska vara, action!
Men visst är det dilemmat med att jag fortfarande inte vill att några ska skadas, varken poliser eller civila som bara skulle åka bussen hem. Men det är precis det här jag är utbildad till, och äntligen fick jag lov att använda mina kunskaper, och det är faktiskt bara kul.
Jag har fått för mig att designa om.
Helt och hållet alltså.
Och startade en ny blogg och det verkade så smidigt igår när jag satt på jobbet. Och jag såg hur jag skulle dra widgets till olika platser, det stod hur stor bilden skulle vara i min header och allt var superenkelt.
Tills jag loggade in idag. Nu är allt det där smidiga borta. Tror ni jag är nöjd med detta?
Eh. Nej.
Wordpressskit.
Okej.
Seriöst alltså.
Det finns två landslag som söker sponsorer. Vi är inte som fotbollskillarna eller Carolina Kluft, men vi är faktiskt bäst i världen och hade tänkt försvara detta (och på damsidan slänga iväg silvret och ta tillbaka guldet). Ni som har varit här ett tag vet om att jag har kämpat för detta VM länge nu, ni har ju en personlig koppling till sporten. (A, erkänn genast!), tänk att ha erat namn på just min vattenflaska. I Italien. När jag sjunger we are the champions. Se, visst lockar det?
Jag är seriös, vi behöver sponsorer. Vi är ett fattigt förbund som drivs mycket på frivillig basis. Vi står för all utrustning själva, transporter och läger. Att få sova på tjocka gympamattor i en varm gymnastiksal är lycka för oss. Att nu åka hela vägen till Bari Italien för att försvara och återta gulden är stort. Riktigt stort. Och dyrt, riktigt dyrt. Där kommer NI in i bilden, för visst vill Ni hjälpa oss dit?
Jaja, kontakta mig om ni vill ha mer information (för det vill ni). Jag räknar med full inkorg när jag kommer tillbaka från stan.
och att jag inte alls tycker om att vara själv hemma på kvällarna medan den jag tycker om är och jobbar.
Så jag ska tröstshoppa. Jag kan ju inte komma till USA i gamla trasor heller.
—————————————————————————————————–
23:37
Miserabla liv. Det fanns nästan inga kvar i min storlek av de jag ville ha.
Det är alla bidragen som gått vidare en gång till….
*bläddrar frenetiskt mellan kanalerna*
Oh herreminje.
Det var ju ett jävla tjat om det nya systemet. Well.
Hur skulle det se ut om en VMfinal i tex uv-rugby spelades med alla lagen i vattnet samtidigt? Nej minsann. Det blir ju dom bästa som går vidare, jag förstår inte diskussionen känner jag.
Själv är jag gräsänka även denna lördag, så det blir nog popcorn och sedan kanske en film. Utbudet är ju så stort. < ----ironi!> Patetiskt. Jag saknar dr.dk
(hehe, nu åkte precis Jimmy Jansson ut. Jag såg hur han svalde besvikelsen. Jag såg det allt!)
Igår.
I simhallens damomklädningsrum.
Jag har uniform på mig och står och försöker pressa in stövlarna med larmbyxorna i skåpet.
Då knackar en äldra dam mig på axeln och säger:
“ursäkta, du får inte vara här inne för detta är damernas omklädningsrum!”
Jag vänder mig om och får äntligen till ett sådant där svar som man annars kan gå runt och tänka att det skulle jag ha svarat istället:
“sist jag kollade så var jag tjej”
Kärringjävel sa jag då inte men jag tänkte jävligt högt.
Hennes svar?
“eh ojsan då, hehehhihihhaha, he……………………….”
Oh, nya favoritlåten som jag blir glad i magen av!
Let me introduce to you: cupids chokehold med Gym Class Heroes!
