Igår boxades jag.
Eller boxa och boxa. Det är inte som jag är van, för jag gick på boxercise. Och det spelar ingen roll vad ni säger, det är i n t e samma sak. För på boxningen går man in i en sunkig källarlokal, där män (ja för det mesta män) har svettats in och gett lokalen dess doft i massor med år. Det hänger sandsäckar, en och annan speedball, det finns en ring, golvet kan ha fläckar av blod, folk sitter och lindar händerna, sköljer tandskydd, knyter höga boxarkängor. Det har en stilla atmosfär, man kanske bara hör tschtsch ljuden av någon som slår lätt på en säck, skipskipskipskip från någon som hoppar rep, lite småsnackande, tips från coachen och sen går rondklockan igång. Då är det fullt ös tre minuter, vila en och sen snurrar det så i en timme om inte mer. Att ha en coach skrikande över axeln när man tror att man ska kräkas av trötthet, svetten skapar pölar på golvet och man flåsar som en blåsbälg och tycker att 15 sekunder är sjukt länge.
Så ska det vara på en boxningsträning.
Igår var det mer….mesigt. Fina fräscha lokaler, inte så strukturerad träning, ingen genomgång av slagen, lite för mycket vila och inte alls samma stämning. Ingen rondklocka, inga hopprep, bara en säck, definitivt ingen ring, inget peppande och gör si och gör så. Men visst. För att vara på ett gym ska jag väl vara nöjd, jag blev trött och det var svettigt och det var roligt att slåss igen, så för att variera träningen kommer jag ju gå. Undrar hur länge jag pallar innan jag letar upp den sunkiga källarlokalen igen.
Lite mer stenhård disciplin vill jag ha. Och en coach Janne som skriker åt en att smärta bara är vekhet som ska ut ur kroppen. Det är då jag vet att jag är på rätt plats.
