you think you know but you have no idea

Det var lite grillfest på stranden. Det var inte så många som kunde komma, men jag var glad över de som kom. Undebrar kväll, solen och havet och goda vänner.

Och jag fick presenter! Jag liksom. M hade gjort värsta fina kollaget i ett album, liksom samlat ihop minnen från alla våra många år och skrivit, jag blir rörd. Av L och M fick jag dödskallesaker (ja, altlså, en påsväska, diskhandskar, servetter, ja lite blandat med tema dödskalle) och av kära C en papiermache tupp. I riktig storlek. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men den har en historia som är sanslös, så jag garvar. Och undrar vem den stackare är som ska fira något inom tre veckor så jag kan bli av med den.

Men lite melankolisk känner jag mig nu. Det är inte bara roligt att lämna stan man har växt upp i. Man lämnar en hel del bakom sig med, som vännerna. De som betyder så mycket. Som M har skrivit, vi har valt så olika vägar i livet men vi har alltid funnits där för varandra. Och givetvis kommer vi göra det i fortsättningen med, det är ju nu jag kommer se vilka som är mina riktiga vänner. Men dock. Man kan inte bara springa över på en filmkväll, spontangå och ta en glass, ligga på stranden hela dagarna. Det kommer vara lite för långt borta. De kommer vara lite för långt borta.

Så samtidigt som det är spännande och roligt och världens chans med allt det nya, så blir jag (som idag) ledsen över att jag ska lämna allt det jag har här. Trots att jag vet att jag är så trött på staden så jag kräks ibland, att jag måste röra på mig för att inte känna mig så innestängd, så känns det ändå i magen. Vännerna, familjen, dofterna. Ska jag lämna allt det. För vadå? Jag vet inte. Jag har ingen aning om hur det ska bli, jag har inte ens sett mn lägenhet som jag ska ha ett rum i. Jag vet faktiskt ingenting. Läskigt men spännande.