vi rullar på r’en varje dag
här i söder
o-oj va vi e bra
(skall sjungas på blatteskånska, tillsammans med Advance Patrol och Pauline)
Ojoj. Det är mycket nu. Verkligen. Lägenheten packas ihop (om nu någon missat det), jag jobbar mina sista sex pass på stationen i LA (i kalifornien eller i skåne spelar ingen roll, det är ungefär samma) samtidigt som jag har fått de flesta av mina pass på stadium nu vilket gör att jag aldrig är hemma känns det som. Och är jag hemma travar jag mest runt och packar lite här och flyttar lite där.
Men så i lördags (ja, då när jag var på festival och tryckte i mig en massa kalorier på väldigt liten tid, magen är fortfarande inte i form och ha då i åtanke att jag har järnmage) så träffade jag även J uppe i hennes våning (ja det är en våning precis vid kyrkan mitt i stan, helt sanslöst fabulous är den) och pratade lite om vad som händer i livet och så. Jag beundrar henne, hon går sin egen väg och är kaxig och ingen sätter sig på henne. En kompis som är en av få som jag beundrar.
Iallafall
Hon beundrar mig. Tycker det är helhäftigt att jag klarar mina mål och jag tänkte på det rätt mycket igår. Jag ser det inte som häftigt att jag är brandman. Thats what I do liksom. Jag bestämde mig våren 2002. Det var då jag gjorde testerna i Helsingborg och inte klarade dom och blev så förbannad att jag bestämde mig för att jag ska klara det. Fyra år senare sitter jag här. 24 år gammal (ung) och har precis skrivit på ett kontrakt om en fast tjänst i Linköping. Oj shit, vad hände liksom. (jag vill betona här att jag är brandman för att det yrket är något jag vill göra, inte bara ett mål som såg oöverkomligt ut för fyra år sedan, jag trivs verkligen med det jag gör och känner att jag hamnat helrätt) Men det är rätt scary! Jag är liksom klar. Och jävligt nöjd med det på samma gång!
Men oroa er inte, jag har nya mål. Landslagsplatsen tillexempel. Bland annat. Så ett år framöver kommer det vara m y c k e t träning. Bra. Precis som det ska vara. Är lite ur form efter sommarens sjukdom och lathet.